Drömmen om ett äldreboende eller hundpensionat

Nu vet jag vad jag vill jobba med när jag blir stor, utbrast 13-åringen. Jag ska starta ett äldreboende. Hon strålar och berättar om sina planer. Det ska vara vacker inredning och de som bor där ska vakna till doften av nybakat bröd. De ska få sällskap på promenader och ha husdjur. Människor ska vara glada de sista åren i livet, säger hon bestämt. Jag lyssnar. Egentligen är jag inte förvånad. Ungen hade just lärt sig cykla när hon vinglade iväg till 80-åriga Siv, ofta med en påse bullar på pakethållaren, för att hålla henne sällskap.
Men så ställer hon den insiktsfulla frågan, kan man verkligen leva på att driva äldreboende? - Jag vill ju att det ska vara till för alla, inte bara för rika. Plötsligt har debatten om välfärdens finansiering och driftsformer landat på köksbordet. Jag vill inte krossa hennes drömmar. Men jag saknar svar på frågan vad det är för fel med att driva företag som jobbar med omsorg. När man får driva företag som bygger hus för människor att bo i.
I valrörelsen 2014 ställde jag samma fråga till vänsterns Jonas Sjöstedt i en debatt. ”Vad har du som feminist emot att barnmorskor får driva välfärdsföretag medan privatanställda byggnadsingenjörer får bygga BB”? Han var svarslös. Men han kan vara belåten, regeringen har ju gått på hans linje. Den som tvivlar kan bara ladda ner Reepalus beställningsjobb, SOU 2016:78. Det räcker att läsa sammanfattningen.
Nyligen kunde vi se fröken Frimans krig. Om kvinnorna som på början av 1900-talet fick kämpa för både rösträtt och rätten att driva egna affärer. Den senare kampen är inte över. Näringslivet är ett slagfält för jämställdhet än idag. Att den s.k. feministiska regeringen spelar huvudrollen i detta drama är skandalöst. Även om yrken inte borde vara kopplade till kön, så är vård och omsorg traditionellt kvinnodominerade. Att stoppa branschens utveckling och nya företag är inte bara vänsterpopulism, det cementerar ojämställdhet.
På ett principiellt plan är debatten om vinst i välfärd enkel och mycket viktig att föra. Det innebär inte att det är okomplicerat område. Regelverk, avtalsmodeller och kvalitetsuppföljningssystem är inte perfekta. Men att utveckla förutsättningarna för välfärdsmarknaden ska vi inte vara rädda för. Det ska vara sunda spelregler och transparens när skattepengar används.
År 2040 beräknas andelen äldre över 80 år ha fördubblats till cirka åtta procent av befolkningen. Om personaltätheten förblir densamma som idag kommer personalbehovet inom välfärdssektorn totalt att öka med 30 procent till dess.
Vi har inte råd att låta unga talanger skrämmas bort från branschen. De största förlorarna riskerar att bli de äldre, patienterna, anhöriga, ja helt enkelt du och jag. Som mamma till 13-åringen vill jag förstås mest av allt att hon ska få verkliga sina framtidsdrömmar. Hennes plan B är att öppna ett hundpensionat. Det skulle säkert bli bra. Men visst borde vi uppmuntra och vara stolta över människor som vill arbeta och driva företag inom vård och omsorg. Jag har svårt att tänka mig finare jobb.