Det finns inget "grönt brexit"!

I ett tal i somras presenterade den brittiska högerregeringen och miljöministern Michael Gove visioner för ett ”grönt brexit”. Visserligen är inte allt så svart och vitt som det kan låta i politiken. Men när det gäller produkter brukar man tala om ”green washing”. Det betyder att man i olika grad överdriver miljönyttan i marknadsföringen. Det spelar ingen roll vilken färg man tillskriver Storbritanniens väg ut ur EU. Att göra skilsmässan till ett grönt projekt slår rekord i politisk ”green washing” – en desperat kombination av grönmålning och skönmålning av en politisk process som försvagar EU:s miljöarbete, när en av dess starkaste påskyndare lämnar. Det är inte trovärdigt att den skulle ge landet en ”once in a lifetime opportunity” att reformera miljöpolitiken.

I takt med en fördjupad globalisering blir allt fler miljöproblem globala till sin karaktär. Hantering av kemikalier är inget vi kan sköta nationellt. Storbritannien är precis som alla andra länder beroende av internationell handel. I en tid där produktion, konsumtion och avfallshantering sker globalt undrar man vad de ser för klimatmässiga fördelar om de skulle vända EU:s klimatsamarbete ryggen och ställa sig utanför handeln med utsläppsrätter?

Landets näringsliv lär knappast acceptera hårdare miljökrav än konkurrenter i utlandet, och brittiska konsumenter och företag lär i hög grad få anpassa sig efter de regler som beslutas i Bryssel när landet går till att bli ”rule takers” i stället för att vara ”rule makers”.

Men en nationalisering av jordbrukspolitiken, med bibehållet stöd, fast andra regler, skulle kunna ge ett grönt plus i kanten – så kan man förstås resonera. Men det kan också bli ett löfte som kostar mer än det smakar.

 Inför den svenska folkomröstningen om EU 1994 var miljöfrågan het. Skulle vi tvingas sänka våra ambitioner för, enligt vår egen bedömning, världens bästa miljöpolitik? Hur skulle det gå med allemansrätten? Det var frågor som vi på ja-sidan mötte i debatterna.

Miljöpartiet, som tillsammans med Vänsterpartiet då utgjorde kärnan av nej till EU-rörelsen, gick hårdast fram av alla.

I dag, nästan ett kvartssekel senare, vet vi hur det gick. Sverige fick som ny medlem av EU skärpa sig på en rad punkter på miljöområdet för att leva upp till EU-rätten. Allemansrätten finns fortfarande kvar. Sverige har varit med och framgångsrikt format världens mest ambitiösa kemikaliepolitik. Miljöpartiet bytte så småningom sida och släppte sin EU-fientliga linje – när de insåg hur fel de haft. Idag har vi istället Sverigedemokraterna – som förutom att vara en del av den globala klimatförnekelsemaffian också bekämpar europeiskt samarbete och klimatpolitik. 

 Det skulle vara en stor förlust om brexit förverkligades. Storbritannien har länge varit en tung aktör i det globala miljöarbetet, exempelvis vid tillkomsten av Montrealprotokollet – ett avtal som spelat stor roll för att ozonlagret räddades när det var på väg att tunnas ut och hota livet på jorden.

Europatanken bygger i grunden på en liberal vision om fred, frihet och välstånd genom samarbete och handel. Om EU inte hade funnits så borde vi ha skapat samarbetet i dag.

Ensam är inte stark. Miljön behöver internationalism och bindande regler, inte nationalistiska pratkvarnar. Utmaningarna behöver ledarskap, inte populister. Den brittiska brexitkampanjen bär ett stort ansvar för att europeiskt miljöarbete riskerar ett bakslag. På samma sätt som extrempartierna i svensk politik – sd och v bär ett ansvar för det i den svenska debatten.

 Texten publicerades ursprungligen som en krönika i Katrineholmskuriren sommaren 2017. 

3 okt 2017