Kalla henne Sara. Apropå #MeToo.

I samma stund som bussen rullar iväg brukar jag somna. Men hamnar man bakom ett gäng högljudda tonårskillar spelar det ingen roll hur trött man är, då är det svårt att få ro. Jag brukar inte dra mig för att säga åt någon unge att vara tyst om det behövs. Men den där gången klarade jag inte det. Bussen hade bara kört några minuter när killarna började gapa om en tjej i skolan. Kalla henne Sara. 

Grabbarna som troligen var jämnåriga med min äldsta dotter överträffade varandra i sina fantasier vad de skulle göra med Sara om de fick tillfälle. Jag konstaterade att deras perversa drömmar omfattade de flesta handlingar som ryms i brottsbalkens sjätte kapitel, alltså där sexualbrotten hör hemma. Från det mist allvarliga – till grov våldtäkt. Brutalt. Högljutt. Föraktfullt. Det var fullt av vuxna runt omkring, men ingen sa något. 

När bussen en timme senare saktade in framme i Stockholm hade jag fått nog. Vid den tidpunkten var jag så fruktansvärt ilsken så all rädsla hade runnit av. Jag ställde mig i mittgången så killarna inte kom av. Jag berättade för dem att jag hade lyssnat på allt de sagt. Berättade också för dem att jag råkade vara Saras mamma (vilket förstås var en skär lögn). Jag talade också om att jag hade antecknat allt de sa och redan kontaktat deras lärare, som redan nu satt och ringde deras föräldrar och att de skulle kallas till ett extra möte för att be om ursäkt till Sara och alla andra tjejer i klassen de förolämpat. (Det var förstås inte heller sant.) Sen berättade jag lite kort om straffskalan för sexualbrott och passade också på att berätta att jag delat med mig på sociala medier vad jag just bevittnat och att de borde ta med sina morsor till skolan på måndag om de var rädda om skinnet. Framförallt klargjorde jag att såna skitstövlar som dom kan vara säkra på en sak. De kommer aldrig att få chans att ha sex med någon på skolan. Inte i sin vildaste fantasi. Särskilt eftersom människans sexigaste kroppdel är hjärnan. När jag skällt färdigt, vilket tog ganska många minuter, och busschauffören ville köra vidare, gick fyra små kids av bussen med blossande kinder. Det är fult att ljuga. Visst. Men det fick bli så. Man måste säga ifrån. Men det är svårt. Jag hoppas att grabbarna minns bussturen lika bra som jag. Sara är inte min dotter, men när det gäller att skydda flickor från sexbrott är kan vi inte göra skillnad på mina barn och andras ungar. Apropå #MeToo

18 okt 2017