När jag landade i krigets Sarajevo

Det är inte ofta jag minns vad jag gjorde för 25 år sedan. Men just idag - kommer jag ihåg vad som hände 1994. 

Jag var ung och aktiv Liberal. Vi hade via Bosniens ambassad fått en inbjudan att besöka det belägrade Sarajevo. På eftermiddagen fick jag lift med ett kanadensiskt typ Herkulesflygplan från den italienska flygbasen vid Ancona i Italien. Det grymma kriget utspelade sig i direktsändning till omvärlden. Men jag hade så klart ändå inte förstått vad jag skulle möta. Planet landade i skymningen. Och den stora luckan öppnades bak i planet för att att lasta av. Och jag och några journalister fick order om att springa en och en med någon minuts mellanrum för att vi inte skulle bli träffade av eventuella krypskyttar mot den de skjul som fungerade som ankomsthall, för "Maybe Airlines" som luftbron kallades. 

Jag stod där ensam i ett mörk kaos. Min instruktion var att ta mig till "presidentpalatset" inne i stan. Till slut fick jag erbjudande att åka med en egyptisk pansarvagn in till stan. Det var mörkt och trångt och när jag insåg att jag var tvungen att sitta i knät på en kille tackade jag gud för den skottsäkra västen. Jag höll andan. Men de behandlade mig med respekt. När det släppte av mig steg jag ut i totalt mörker. Staden var kolsvart och strömlös. De stank av brandrök. Och det hördes återkommande skottlossning. Jag gick fram till en soldat och frågade om det var presidentpalatsen. Jag minns att han log och sa "you are expected". Han ringde till en annan man som kom och hämmade mig och förde mig genom en park där det brann små eldar och färska jordhögar vittnade om att det var nygrävda gravar. Till slut kom jag hem till den underbara familj som skulle ta emot mig några dagar och som kom att bli goda vänner som jag fortfarande har kontakt med. 

Plötsligt fanns det elektricitet och vi såg TV som rapporterade om att Nato diskuterade om att ställa ultimatum mot de serbiska styrkor som kontinuerligt terroriserade Sarajevos civilbefolkning med bomber, granater och krypskyttar. De jublades runt bordet. Men skulle man tro på löftet den här gången? Omvärlden hade svikit så många gånger förr. 

Jag blev otroligt varmt mottagen men det var iskallt i lägenheten. Jag sov med ytterkläderna på. Fönstren var trasiga och lagade med UNHCH-tejp. Taket var lagat sedan huset råkade ut för en fullträff av en granat. P.g.a. det var svårt att ta sig ut blev jag kvar några dagar längre än planerat i Sarajevo. På dagarna sken solen och Natos hot hade fått viss effekt och granatattackerna var färre. Men krypskyttarna fanns kvar. Bakom sandsäckar och plankor fanns det något kafé som öppnat. Det fanns sällan el. Det fanns inte mycket att äta. Vatten fick man bära. På nätterna satt vi uppe och pratade men hann också med att gå på disco. En sak är säker. Även om människor lever i konstant livsfara slutar man inte att vilja ha roligt. Men överallt ställdes samma fråga, varför har Europa svikit oss? 

Ja, omvärlden svek Sarajevo. Krigen på Balkan med belägring, folkmord, massvåldtäkter och ohyggligt lidande är en tragedi. 

Att besöka Sarajevo under kriget var omskakande, men kan aldrig på någon sätt jämföras med det som invånarna fick utstå. Det är så vidrigt så att jag i min fantasi inte ens kan förstå. 
Det jag vet är att jag där och då formade min syn på EU och behovet av samarbete för att förhindra konflikter och för att hantera om de uppstår. Och länken till Nato är idag lika viktigt för Europas säkerhet nu som då.

20 feb 2019